protoursnooker.blogg.se

Inför Masters 2018

Kategori: Turnering

Plats: London, England
Datum: 14-21 januari
Prispengar: 600 000 pund (200 000 pund i förstapris)
Typ av turnering: Inbjudan
Distans: Bäst av 11 fram till semifinal, bäst av 19 final
Regerande mästare: Ronnie O'Sullivan
 
Efter ett par veckors uppehåll och en rejäl titt på höstens statistik och prestationer så laddar vi om batterierna och startar vårsäsongen med ett ordentligt "Bang"! Masters gör traditionsenligt entré på kalendern vid denna tidpunkt på året och spelas som vanligt i London. Detta är en inbjudningsturnering där endast de 16 bästa spelarna i världen för stunden bjuds in att delta. Prestigen är enorm och tillsammans med UK Championship och VM så utgör den de tre "Majorturneringarna" under säsongen.
Detta är en fin möjlighet för de spelare som haft en svag höst att direkt ta revanch och få en bra start på det nya året. Samtidigt så ska de som levererat snookergodis till oss åskådare försöka fortsätta på det spåret och närmast i tanken ligger Ronnie O'Sullivan som har vunnit turneringen de två senaste åren, vunnit tre turneringar under hösten och dessutom får spela i sin hemstad i sin favoritturnering. Kan någon av hans antagonister bolla ut honom eller ska det bli ett hattrick i Mastersvinster för "Raketen"?
 
Låt oss ta en närmare titt på alla åtta åttondelsfinaler i den ordning de spelas:
 
Mark Selby-Mark Williams (söndag kl 14)
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 72%-84%
Centuries höst 2017: 22-20
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 10/Vinst 3 ggr-19/Vinst 2 ggr
Inbördes möten: 15-15
 
Det är svårt att önska en bättre start på turneringen än denna. Världsettan och regerande världsmästaren mot den spelare som jag utsåg som den största positiva överraskningen under hösten. Walesaren har alltså fördel när det kommer till form men Selby växer i sitt spel när det kommer till stora turneringar så detta kan bli en riktig smällkaramell. Båda har vunnit denna titel mer än en gång tidigare och vinnaren i denna drabbning måste ses med god chans att gå hela vägen nästa vecka. Notera dessutom att ingenting skiljer dem åt under deras 30 tidigare möten. 
 
Mark Allen-Luca Brecel (söndag kl 20)
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 69%-73%
Centuries höst 2017: 33-12
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 9/Semifinal-Debut
Inbördes möten: 3-0
 
Kvällsmatchen bjuder på attacksnooker då två offensivt lagda spelare drabbar samman. Luca Brecel debuterar i denna ärofyllda turnering tack vare sin seger i Kina i augusti som såg honom ta ett rejält hopp i rankingen. Detta är dessutom första gången en spelare från fastlandet Europa deltar i Masters. Hans första hinder är en spelare han aldrig slagit i form av Nordirlands stolthet Mark Allen. Den faste vänsterstötaren har jubileum med sitt tionde Mastersdeltagande och har två gånger avancerat ett par rundor och spelat semifinal. Mycket talar för en match som bjuder på höga serier och publikvänlig snooker. 
 
Ding Junhui-Ryan Day (måndag kl 14)
 
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 68%-56%
Centuries höst 2017: 9-14
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 13/Vinst-4/Kvartsfinal
Inbördes möten: 11-6
 
Day är tillbaka bland de 16 bästa och likt Ding så har han vunnit en rankingturnering under hösten. Trots det har bådas spel harvat en del under längre perioder och ingen av dem lär känna sig helt bekväm inför detta möte. Ding har haft problem med ögoninflammation och åkt på ett par chockförluster och frågan är hur hans hälsa är för stunden? Ryan har slagit Kinas nr. 1 vid många tillfällen tillbaka i tiden och bör känna att han ändå har rimliga chanser här. Om Ding spelar på sin högstanivå vinner han men känslan är att detta kan bli lite "scrappy" vilket bör gynna walesaren.
 
Judd Trump-Liang Wenbo (måndag kl 20)
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 75%-58%
Centuries höst 2017: 39-14
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 7/Semifinal-2/Åttondel
Inbördes möten: 6-5
 
En repris på finalen i English Open förra säsongen då Wenbo vann sin första titel. På två försök i Masters har han dock inte lyckats vinna och med tanke på denna lottning så är frågan om det blir tredje gången gillt? Hans facit under hösten stärker dessutom inte hans aktier då han aldrig kom igång med sitt spel. Men så har vi situationen med Judd Trump och hans svaga historia när det kommer till Majors. 2011 vann han UK Championship men har sedan dess inte plussat på med flera framgångar. I Masters har han aldrig spelat final vilket får ses som ett smått fiasko för en spelare av hans kaliber. Det är något som saknas hos Trump när det kommer till de stora turneringarna. Kan han förändra det inom snar framtid och bevisa att hans seger 2011 inte var en engångsföreteelse?
 
Ronnie O'Sullivan-Marco Fu (tisdag kl 14)
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 85%-60%
Centuries höst 2017: 46-17
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 22/Vinst 7 ggr-8/Final
Inbördes möten: 17-8
 
Den stora favoriten och sjufaldige mästaren O'Sullivan entrar turneringen på tisdag och hans motståndare är hans gode vän Marco Fu. Fu förlorade finalen 2011 mot en ung Ding Junhui men har förutom det aldrig avancerat förbi semifinal. Ronnie och Fu's tre senaste möten har varit i majors och ett par av dem har varit högdramatiska men faktum är att Hong-Kong spelaren har åkt på hela 11(!) raka förluster mot O'Sullivan och med tanke på bådas form samt Ronnie's facit på hemmaplan i London så bör det inte bli någon skräll denna gång. Min magkänsla säger kross och det skulle inte förvåna mig om Fu inte ens får med sig ett enda frame.
 
Barry Hawkins-Kyren Wilson (tisdag kl 20)
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 59%-59%
Centuries höst 2017: 10-23
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 6/Final-1/Åttondel
Inbördes möten: 10-4
 
Kyren Wilson gör sitt andra raka framträdande i Masters efter att ha debuterat förra säsongen. Då blev det utgång direkt mot Ding och i en intervju så berättade han att hans förberedelser varit dåliga då han anlänt på plats bara ett par timmar innan match och inte hunnit tagit in känslan och arenan ordentligt. I år blir det andra bullar dock och han har redan hunnit med att spela två finaler under säsongen. Dessutom kunde lottningen knappast varit vänligare då han ställs mot höstens flopp Barry Hawkins i första rundan. Världssjuan har varit en skugga av sitt riktiga jag och gått helt utan framgång efter sommaren. Det han får förlita sig på är hans mer rutinerade historia i turneringen samt hans facit mot Wilson som är välidgt fint. Detta kan mycket väl bli mer av en kamp än en show och matchen känns väldigt öppen.
 
Shaun Murphy-Ali Carter (onsdag kl 14) 
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 68%-56%
Centuries höst 2017: 24-13
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 13/Vinst-10/Kvartsfinal
Inbördes möten: 11-18
 
Det jag reagerade starkast på inför detta möte var deras inbördes drabbningar där Carter är den bättre spelaren. Det måste ses som förvånande men inte helt osannolikt då han besitter goda kvaliteér och bland annat varit i två VM-finaler. Murphy har pratat om att Carter har ställt till det för honom i dåtiden och det verkar vara något i deras spelstil som passar den sistnämnda bättre. Ser man till denna säsong så har Carter en oväntat låg vinstprocent med tanke på hans 50+break/frame-snitt som är mycket bra. Det gäller dock inte för Murphy som har spelat fyra finaler (varav en finalvinst mot O'Sullivan) och dessutom vunnit Masters förr vilket Carter aldrig varit nära att göra. Så trots inbördes facit så går min gissning till mannen i form. 
 
John Higgins-Anthony McGill (onsdag kl 20)
 
Stats
Vinstprocent höst 2017: 77%-70%
Centuries höst 2017: 25-8
Tidigare antal Masters/Bästa placering: 23/Vinst 2 ggr-Debut
Inbördes möten: 5-3
 
Första rundan avslutas med en helskottsk repris på Indian Open-finalen tidigare under säsongen. Den gången gick ålder och rutin segrande ur striden men räkna inte bort "Kapten Rödskägg" i denna match. Han har besegrat storebror förr och kan han spela som i början på säsongen då han radade upp segrar så lär det bli svettigt för den tvåfaldige mästaren. En annan statistik som kan tala för en skräll är trots Higgins två tidigare titlar i denna turnering så har han hela 12 gånger fått respass i första rundan vilket är förvånande siffror. Så jag tänker sticka ut hakan och gissa på en skräll från McGill i detta möte och vem vet då hur långt han kan rida på den vågen?
 
 
Som ni sett så spelas matcherna under eftermiddag och kväll och kommer göra så genom hela turneringen. Se turneringen i vanlig ordning på Eurosport och Eurosport Player och följ mig på twitter (Protoursnooker, @AEjdetorp) om du inte redan gör det för dagliga uppdateringar! 
 

Sammanfattning Hösten 2017 - Halvtidsinlägg Del 2

Kategori: Sammanfattning halvtid/säsongsavslut

Innehållsförteckning
 
1. Inledning
2. Spelare Som Har Underpresterat
3. Förklaring Av Del 4
4. Touren - Överlevnadskampen 
5. Avslutning
 
 
1. Inledning
 
I del 1 så gick jag igenom de spelarna som toppade statistiken och presterat bäst under hösten. I denna fortsättning av inlägget så kommer allt fokus ligga på de spelarna som underpresterat mot sin förmåga samt en titt på vilka spelare som riskerar att falla av touren efter säsongen. 
 
 
2. Spelare Som Har Underpresterat
 
Denna kategori är en omnämnande för de spelare som jag anser har överraskat mig mest negativt under höstsäsongen. Den som står som etta på denna lista är nödvändigtvis inte den spelare som har presterat sämst utan snarare den som presterat mest under den nivå av vad jag förväntade mig av spelaren. 
 
Vi börjar att kika på några bubblare som inte tar sig in topp 5 på listan:
 
Ding Junhui är onekligen en av de största namnen i Snooker och någon man har stora förväntningar på. "Pandapojken" från Kina har nu hunnit blivit 30 år gammal och är inte längre en av de yngre spelarna på touren utan tillhör snarare det rutinerade gardet. Fjärde platsen på världsrankingen indikerar att han presterat fint de senaste par säsongerna men hösten 2017 blev en besvikelse för Ding. Trots en titel (World Open) så var det i övrigt ont om bra prestationer och faktum är att han förutom vinsten i Yushan ingen gång avancerade förbi åttondelsfinal. 9 centuries och 3,05 i 50+break/frame är bra siffror för många på touren efter en halv säsong men under normal nivå för Ding Junhui. Anledningen till att jag inte tar med honom i toppen av listan är dessutom den troliga anledningen till varför han underpresterat; Han har haft stora problem med någon typ av ögoninflammation vilket hämmat hans spel. Det återstår att se om detta problem försvinner så att vi kan få njuta av den fantastiska Snooker Ding vanligtvis visar upp. 
Ricky Walden är en annan spelare som går under samma kategori som Ding. Han har kämpat med ryggproblem under ett tag vilket har fått honom att falla från en fin topp 8 placering på rankingen till dagens 23:e plats. Lyckligtvis har trefaldiga rankingvinnaren själv gått ut och sagt att smärtan inte är densamma längre vilket hans resultat i slutet av hösten visade. Ett par åttondelsfinaler och en kvartsfinal innan jul indikerar att hans spel är på uppgång. 
Scott Donaldson's förra säsong var en lyckad sådan jämfört med tidigare prestationer. 23-årige skotten avancerade till en rankingsemifinal, två åttondelsfinaler samt en hel del segrar i förstarundamatcher. Detta gav honom ca 59 000 inspelade rankingpoäng och han gick från orankad till plats 65 på en säsong. Förväntningarna var därför stora att han skulle fortsätta sin utveckling åt rätt håll och prestera nya fina resultat men verkligheten blev en annan. Donaldson inledde hösten 2017 med 10(!) raka förluster vilket är anmärkningsvärt dåligt för en spelare av hans kaliber. På twitter läste jag att han hade strul med sin kö vilket inte hjälper ens spel i positiv bemärkelse. Det blev så småningom tre segrar under hösten varav en fantastiskt fin sådan mot Mark Selby i hans titelförsvar i UK Championship. Men faktum kvarstår att trots segern mot Selby så var det en bitter höst för Scott Donaldson. Till och med så bitter att han inte sitter helt säkert för att säkra ett nytt proffskontrakt efter säsongen. 
Jag ger även ett omnämnande till våran granne Robin Hull som åkt på åtta förstarunda-förluster och placerar sig på 96:e plats för säsongspoäng vilket är långt under hans normala nivå. 
 
Så till de fem som "toppar" denna lista:
 
5a Liang Wenbo
Ding Junhui's jämngamla radarkompis likt skugga är förste man ut i denna osmickrande lista. Förra säsongen blev en att minnas för kinesen då han vann sin första rankingtitel i English Open och firade som få. Det firandet var inte nära att upprepas under hösten. Den största höjdpunkten för honom kom helt klart återigen under English Open då han denna gång spelade i en maxserie vilket var hans andra i karriären. Förutom det var det inte mycket att hänga i granen. Han avancerade aldrig förbi åttondelsfinal vilket har sett honom falla ur topp 16 och nu hittas han som 19:e man på rankingen.
 
4a Mark Selby
Världsetta flera säsonger i sträck, trefaldig världsmästare och fullständigt dominant under säsongen 2016/2017 med fem rankingtitlar. Det är svårt att inte ha enorma förväntningar på "The Jester from Leicester". Men hösten 2017 kommer minnas som den hösten då Ronnie O'Sullivan dominerade tillställningarna fullständigt. Och Selby då? Han såg man knappt skymten av. Dessa två herrar har under de senaste åren utvecklat den nutida största rivaliteten inom Snooker och turas om att vinna de stora titlarna. Men förutom Selbys seger i International Championship vilket gav honom 150 000 pund och placerar honom på fjärdeplats i inspelade rankingpoäng under säsongen så var han en skugga av sig själv. Eliminerar man poängen från hans vinstvecka så skulle han landa på en desto mer blygsam 40:e plats på säsongsrankingen då han i övrigt aldrig var förbi kvartsfinal. Dock talar både de faktum att han bröt en tå ett par veckor innan säsongen och hamnade efter i förberedelserna samt att han har en förmåga att toppa formen under våren på att vi kommer få se en Mark Selby tillbaka till sitt gamla jag framöver. Han visade tecken på det redan under förra veckans Championship League-spel där han vann sin grupp och avancerade till finalomgången. Men det stora testet börjar på söndag då han inleder årets Masters mot Mark Williams i "Ally Pally" i London. Får vi se Selby i modellen "säsong 2016/2017" eller "höst 2017"?
 
3a Anthony Hamilton
Likt Wenbo vann Hamilton sin första rankingturnering förra säsongen då han blev herre på teppan i German Masters. Det var helt klart ett av de finaste ögonblicken under säsongen 2016/2017 då det tagit Hamilton 26 år som proffs för att uppnå den vinsten. Han spelade in fantastiska 142 000 rankingpoäng vilket var 14:e bäst på touren under säsongen. Men lika bra som förra säsongen var, lika svag var hösten för Hamilton. Hela sju förstarunda-förluster, endast en nådd sextondelsfinal och en 97:e plats på säsongspoäng-rankingen med futtiga 11 000 inspelade pund är fruktansvärda siffror för "The Sheriff of Pottingham". Det enda som räddar hans heder någorlunda är en semifinalplats i inbjudningsturneringen Champion of Champions men även då spelade han svag Snooker, bara det att hans motståndare spelade ännu sämre. 
 
2a Marco Fu
Det går att argumentera för att Fu är den mest ojämna spelaren på touren. Man blir fascinerad över hur han ena turneringen spelar i absolut världsklass för att nästa gång bli slagen av en spelare flera nivåer under hans egna. Hans offensiva statistik talar om att han spelar bra när han är inne bland bollarna med många höga serier men likt förhäxat så har han inte nått förbi en åttondelsfinal i rankingspel denna säsong vilket är ett underkänt med fem utropstecken. Han är den spelare som gjort 7:e flest centuries någonsin (460 stycken) men ändå finns det dem som gjort hälften så många centuries som vunnit mer än Hong-Kongspelaren. Att förvandla den vassa offensiven till titlar är inget som Fu lyckats med i karriären och endast tre rankingtitlar på 20 år gör en nästan gråtfärdig när man vet potentialen han besitter. Trots det är han 42:a på säsongsrankingen och frågan är om vi får se någon framgång för Marco Fu denna säsong? Med hans ojämnhet så vet man aldrig vad man kan förvänta sig. 
 
1a Barry Hawkins
Engelskmannen vinner alltså titeln som den mest underpresterande spelaren under hösten 2017. Och det är med marginal den enda titeln han vunnit. Hawkins började säsongen som 5:a på rankingen efter fina fjolårsprestationer i form av en titel i World Grand Prix, en finalplats i Nordirland samt en nådd semifinal i The Cruicible. Att denna man är en segstartad spelare är ingen nyhet. Han brukar toppa formen lagom till VM i april där han upplevt framgångar under de senaste åren. Men trots det var det nog ingen som förväntade sig en sådan svag höst som 38-åringen gått igenom. I rankingsammanhang har en endast nått en åttondelsfinal och aldrig avancerat längre än så vilket är smått skandal om man är rankad topp 5 i världen. I säsonsrankingen skuggar han Marco Fu med en 43:e plats och med det riskerar han till och med att missa chansen att försvara sin World Grand Prix-titel då endast de som är rankade topp 32 i säsongspoäng får delta. Så bör vi vara oroliga för Barry Hawkins för resterande delen av säsongen? Min gissning är nej. Likt Kalle Anka på julafton har det blivit en tradition att se Hawkins avancera långt i Sheffield i april. 
 
 
3. Förklaring Av Del 4 
 
Då halva säsongen återstår så tar jag en noggrann titt på vilka spelare som kan bli inblandade i en sträckstrid för överlevnad på touren. Och då det till skillnad från många andra sporter är ett relativt avancerat system så passar jag på att förklara hur det ligger till så gott det går här under:
 
Proffstouren består av 131 spelare som alla tillhör en ranking. Rankingen speglar de poäng spelarna vunnit under de senaste två åren från dagens datum. T.ex. innebär detta att efter 2018 års upplaga av German Masters är färdigspelad så ersätter spelarnas rankingpoäng från den turneringen 2016 års upplaga av samma turnering som då elimineras från rankingen.
 
Som ett nyblivet proffs så får spelaren ett "två-årskort" på touren. Det innebär att han är garanterad två år som proffs utan risk att elimineras från touren efter första säsongen. Efter andra säsongen riskerar han således att åka ur touren om prestationerna inte varit tillräckligt bra. Så vad är då kraven för att hålla sig kvar på touren? Vilka faller av efter säsongen? Jo såhär ligger det till. De spelarna som säkrar ett nytt proffskontrakt efter säsongen är de som...
 
...Är rankade topp 64 på den officiella världsrankingen (två-årsrankingen). 
...Är utanför topp 64 på två-årsrankingen men endast använt ett år av de två som de säkrade som nya proffs.
...Är en av de åtta bästa spelarna på ettårsrankingen som inte uppfyller något av de två kraven ovanför.
 
Uppfyller en spelarna inget av de tre ovanstående kraven så ramlar han av touren efter säsongen. 
 
Då vi nu har lärt oss hur systemet fungerar så är det dags att titta på vilka spelare som riskerar att inte uppnå ett av de tre nämnda kraven och således elimineras från touren.
Jag har delat upp de spelarna jag anser vara inblandade i överlevnadskampen i 5 grupper där de i Grupp 1 besitter en liten risk att ramla av touren medans de i Grupp 5 besitter en enorm risk. 
 
Jag har valt att demonstrera varje grupp (förutom Grupp 5 då det var för många spelare) i Stapeldiagram där staplarna respresenterar hur många rankingpoäng spelaren är över sträcket (grön stapel) alternativt under sträcket (röd stapel). 
Varje spelare har två staplar. Den vänstra representerar EOS-Rankingen (End Of Season) och speglar två-årsrankingen där topp 64 säkrar nytt kontrakt. Den högra stapeln representerar Säsongspoängen (ett-årsrankingen) där de åtta bästa spelarna som inte är rankade topp 64 på två-årsrankingen säkrar nytt kontrakt. 
Siffran bredvid spelarnas namn är deras nuvarande slutranking efter säsongen.
Rankingpoängen som för stunden utgör sträcken är 64 825 för två-årsrankingen (Liam Highfield) samt 21 600 för ettårsrankingen (Aditya Mehta).
 
 
4. Touren - Överlevnadskampen
 
Grupp 1
 
 
I Grupp 1 hittas sex spelare som alla ligger strax ovanför sträcket på två-årsrankingen. Skulle någon av dem trots det ramla utanför topp 64 efter säsongen så har de goda chanser att säkra kontrakt genom ett-årsrankingen istället. T.ex. är både Noppon Saengkham samt Liam Highfield i riskzon att ramla utanför topp 64 i två-årsrankingen men deras ett-årsranking visar att de är 8000 poäng före sträcket vilket är en hälsosam summa. 
 
Grupp 2
 
I Grupp 2 hittar vi de spelarna som har lite större risk att åka ur men ändå sitter med goda chanser att säkra nytt kontrakt genom någon av de två rankingarna. Scott Donaldson är ensam topp 64-spelare med över 10 000 poäng till godo i två-årsrankingen. Kruxet för honom är dock att om han ändå lyckas tappa dem poäng han har tillgodo så ger hans ett-årsranking ingen bra garanti för säkrat kontrakt. Med endast tre vinster denna säsong har han över 9000 poäng upp till sträcket i den högra stapeln.
För de övriga tre spelarna Mei Xiwen, Tian Pengfei och Michael Georgiou så är det tvärtom. De är inte rankade topp 64 men deras prestationer under hösten gör att de har god chans att fortätta som proffs nästa säsong. 
 
Grupp 3
 
Nu börjar det bli näst intill bara röda staplar. Men trots det så finns det hopp för alla dessa sju herrar. Och det är framförallt i ett-årsrankingen där alla åtminstone ligger inom 2000 poäng för att säkra nytt kontrakt. För Zhang Anda, David Grace, Alfie Burden och Lee Walker finns även rimliga möjligheter att nå in bland de 64 bästa. Notera även att en av Kinas största talanger Zhao Xintong återfinns i denna grupp samt att indiens Aditya Mehta är den spelaren som håller den åttonde och sista platsen som ger ett nytt proffskontrakt på ett-årsrankingen. 
 
Grupp 4
Det börjas svettas ordentligt nu när vi kikar in i Grupp 4. Dessa fyra spelare är rejält utsatta och behöver en riktigt bra vår för att överleva cutten. 24-årige engelskmannen Sam Craigie är en spelare jag haft ögonen på under hösten och som dessutom stått för ett par fina resultat med segrar över Judd Trump och Kyren Wilson. Det som har varit imponerande är hans offensiva spel som håller hög nivå och siffran 3,23 i 50+break/frame denna säsong är alldeles för bra för en spelare i denna del av rankingen. Förhoppningsvis lyckas han plocka en del segrar under våren och klara sig kvar på touren då han är en underhållande spelare samt att det är brist på unga talangfulla britter bland proffsen. 
 
Grupp 5
 
Då denna grupp innehåller hela 17 spelare så gjorde jag inget stapeldiagram utan skriver ut deras namn tillsammans med deras rankingplacering i EOS-Rankingen. Då alla spelarna har minst 35 000 poäng upp till sträcket på två-årsrankingen samt minst 10 000 poäng kort på ett-årsrankingen så krävs det något extraordinärt för att hålla sig kvar på touren. 
 
84. James Wattana
85. Jak Jones
86. Wang Yuchen
88. Fang Xiongman
90. Craig Steadman
94. Adam Duffy
95. Thor Chuan-Leong
98. Alex Borg
107. Chen Zhe
108. Josh Boileau
110. Jamie Curtis-Barret
113. Christopher Keogan
115. K Lertsattayatthorn
120. Boonyarit Kaettikun
121. Kurt Dunham
122. Leo Fernandez
128. David John
 
Det mest noterbara namnet i denna grupp är för mig Thailands legend James Wattana. Efter att ha fallit ur touren 2014 och sedan dess spelat på ett VIP-kort som legend inom sporten (även Ken Doherty och Jimmy White spelar under sådana denna säsong) så har resultaten lyst med sin frånvaro och kanske är det tyvärr dags att lägga kön på hyllan när det kommer till proffskarriären. Annars är det inga stora skrällar på listan. Möjligtvis kan man argumentera för att irländska 22-åringen Josh Boileau är en besvikelse efter hans U-21 EM-vinst 2016. Men detta understryker snarare det problem Storbritannien har i att producera talanger nu för tiden som slår sig in som proffs. Särskilt tydligt blir det om man jämför med Kina som har pumpat in unga spelare på touren de senaste par åren. 
 
 
5. Avslutning
 
Med slutet av detta inlägg så kan vi lämna hösten bakom oss och sikta in oss på den spännande vår som väntar. För många spelare handlar det om att behålla momentum från hösten och för andra att komma igång med sitt spel. För vissa fortsätter drömmen om en titel och för andra har det blivit verklighet. Och slutligen skänker jag en tanke till de som kämpar för sin överlevnad på touren. Jag tror att de som presterar bäst resultatmässigt är de som slappnar av och njuter av spelet snarare än de som försöker vinna för sin ranking och för vinnandets skull. Hur som helst, ett stort lycka till ska alla spelare ha för resten av säsongen! 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sammanfattning Hösten 2017 - Halvtidsinlägg Del 1

Kategori: Sammanfattning halvtid/säsongsavslut

För att få lite struktur på det hela så kommer här en innehållsförteckning på inlägget:
 
1. Inledning
2. Förklaring Av Statistik 
3. Statistik
3.1 Turneringsvinnare
3.2 Antal titlar/Andra Topplaceringar
3.3 Centuries/Maxserier
3.4 50+Break/Framesnitt
3.5 Inspelade Rankingpoäng Hösten 2017
3.6 Världsrankingen Topp 16
4. Analys Av Statistik
5. Spelarna Som Överraskat Mest Positivt
6. Avslutning/Inför Del 2
 
 
1. Inledning
 
Då de årliga traditionerna har passerat med julmusik, julmat, dans runt gran samt nyårsraketer så tar jag tillfället i akt att starta en egen möjlig framtida tradition här på bloggen. Jag ska sammanfatta hösten som har passerat och då det finns en hel del smarrig statistik samt annat smått och gott så har jag valt att dela upp inlägget i två delar. I första delen ligger fokuset på de spelarna som har visat framfötterna och toppar statistiken och då föga förvånande så representerar andra delen de tappra själar som inte nått upp till den nivå man förväntade sig och även fokus på kampen om överlevnad på touren. 
 
 
 
 
2. Förklaring Av Statistik
 
Stapeldiagrammet (3.2) visar de spelarna som vunnit titlar (blå kolumn) samt hur ofta de har avancerat till åttondelsfinal eller bättre. 
Stapeldiagrammet (3.3) visar hur många centuries (en offensiv serie på 100 poäng eller mer) spelarna har gjort.
En maxserie (3.3) är en offensiv serie med alla 15 röda, 15 svarta och därefter alla färgade i ordning vilket ger 147 poäng. 
50+break/framesnitt (3.4) visar hur ofta en spelare i genomsnitt gör en offensiv serie på 50 poäng eller mer. T.ex. siffran 2,08 innebär att O'Sullivan gör en serier över 50 poäng i genomsnitt varannat frame genom hela säsongen. 
Inspelade Rankingpoäng Hösten 2017 (3.5) visar de 16 spelare som vunnit flest rankingpoäng hittills under säsongen 2017/2018.
Världsrankingen Topp 16 (3.6) visar den officiella världsrankingen som är rullande och innehåller alla vunna rankingpoäng de senaste två säsongerna. 
 
 
3. Statistik
 
3.1 Turneringsvinnare
 
Riga Masters: Ryan Day
Hong Kong Masters: Neil Robertson
China Championship: Luca Brecel
Paul Hunter Classic: Michael White
6-Red World Championship: Mark Williams
Indian Open: John Higgins
World Open: Ding Junhui
European Masters: Judd Trump
English Open: Ronnie O'Sullivan
International Championship: Mark Selby
Champion of Champions: Shaun Murphy
Shanghai Masters: Ronnie O'Sullivan
Northern Ireland Open: Mark Williams
UK Championship: Ronnie O'Sullivan
Scottish Open: Neil Robertson
 
 
3.2 Antal titlar/andra topplaceringar (Alla turneringar)
 
 
3.3 Centuries (Topp 10)/Maxserier
 
 
Maxserier:
 
Liang Wenbo (English Open)
Kyren Wilson (International Championship)
Cao Yupeng (Scottish Open) 
 
 
3.4 50+break/framesnitt (Topp 10)
 
2,08 - Ronnie O'Sullivan
2,16 - Neil Robertson
2,27 - Judd Trump
2,30 - Jack Lisowski
2,34 - John Higgins
2,54 - Shaun Murphy
2,57 - Mark Allen
2,60 - Ali Carter
2,65 - Xiao Guodong
2,77 - Stephen Maguire
 
 
3.5 Inspelade Rankingpoäng Hösten 2017
 
 Källa: www.snooker.org
 
 
3.6 Världsranking Topp 16
 
Källa: www.snooker.org
 
 
4. Analys Av Statistik
 
Den första och mest noterbara analysen är Ronnie O'Sullivan's dominans. Han visar att ålder bara är en siffra och att det är möjligt att efter över två decennier på touren fortfarande vara en spelare i absoluta världsklass. Han toppar all statistik med tre titlar (vilket tar han upp som ensam tvåa på 31 rankingtitlar under karriären), ytterliggare två finalplatser, 46 centuries och en 50-serie i varannat frame. Dessutom har han nästan dubbelt så många inspelade rankingpoäng som tvåan Brecel. O'Sullivan har aldrig tidigare i sin karriär varit i fler än fem finaler under en säsong vilket han redan har uppnått och då återstår dessutom hela våren. Rekordet av någon spelare är fem titlar under en säsong och det känns skört nu när "raketen" spelar på detta vis. Att han dessutom vann säsongens första major i York understryker hans överlägsenhet. Kikar man på centuries så kan han rimligen landa omkring 70-90 stycken vid säsongsslutet vilket inte når upp till Robertsons rekord på 103 men trots det är en fantastisk siffra.
 
På två titlar står Mark Williams och Neil Robertson. Båda vann en rankingturnering samt en inbjudningsturnering. Williams segrade i den mindre prestigefyllda 6-Red samt i Nordirland (vilket var hans första rankingtitel på sju år) medans den blonde australiensaren segrade inför 2 500 åskådare i ett mäktigt event i Hong Kong och sedan i Skottland efter kanske den mest dramatiska finalen på hela säsongen mot Yupeng.
Den förstnämnda tillhör likt O'Sullivan det äldre "gardet" på touren och visar även han att det går att prestera på topp långt efter hans storhetstid i början på 2000-talet. Dock tillskillnad mot de två övrigt nämnda så är Williams mer av en skräll att se så här långt upp i statistiken. Efter några mindre bra säsonger på raken så är nu walesarens spel bättre än på länge. Han har arbetat med en ny coach och ett nytt träningsupplägg vilket bevisligen burit frukt. 
Robertson är en fascinerande spelare i den mening att man ofta känner att han inte presterar på sin högstanivå och ändå är i toppen av statistiken. Han är på fjärdeplats genom tiderna i antal centuries och har adderat 40 stycken denna säsong vilket är tvåa bakom O'Sullivan. I intervjuer har han förklarat att anledning till att han inte vunnit mer denna säsong är att han förlorat majoriteten av de jämna defensiva framen och börjar han prestera i den kategorin så lär vi få räkna med flera framgångar för "The Thunder". Dessutom har Robertson under slutet av hösten bekänt att hans fru haft en svår period under de senaste par åren med mental ohälsa och att det kan förklara hans rankingfall som fick han att missa "The Masters" som kommer upp i januari. Men med en fru på bättringsvägen och en titel i Skottland som avslutning på höstsäsongen så talar allt för en fin vår för australiensaren. 
 
Ytterliggare åtta spelare vann en varsin titel under hösten vilket innebär totalt 11 olika vinnare på 15 turneringar. Av dem så var två stycken speciella i den mening att det innebar deras första rankingtitel i karriären.
Först ut var 37-årige walesaren Ryan Day som länge ansetts som en av de bästa spelarna att aldrig lyfta en rankingtitel. Den mindre smickersamma stämpeln blev han av med i sommras då han vann säsongens första turnering i Riga. Day har länge varit en spelare omkring topp 16 snåret i rankingen och gått bra i början av turneringar för att sedan prestera sämre ju längre han avancerat men lyckades gå hela vägen i Lettland och skriva in sig i historien. 
Den andra nyblivna vinnaren är en annan typ av spelare. Från Belgien kommer Luca Brecel, idag 22 år gammal men varit på allas läppar under senaste decenniet. Som 12-åring smällde han i 147-serier hemma vid sitt bord och dem finns att se på hans youtube-kanal. Det fanns ingen tvekan att han skulle bli en framtida stjärna men det riktiga steget i utvecklingen tycker jag skedde över säsongsskiftet under sommaren då han denna säsong kom ut med ett slippat defensivspel som han tidigare har saknat. Detta bäddade för möjligheten av hans stora genombrott då han i augusti vann China Championship, 150 000 pund och avancerade med det upp som en topp 16-spelare på rankingen. Känslan är att han är där för att stanna under en lång framtid. 
 
Ett par spelare till ska nämnas innan vi går vidare. Shaun Murphy har avnjutit en fin höst och trots att han fallit kort i alla sina tre rankingfinaler (China Championship, Paul Hunter Classic samt UK Championship) så är han femte bästa spelaren när man tittar på säsongspoängen. Men hans största framgång var onekligen hans vinst i den prestigefyllda inbjudningsturneringen Champion of Champions i november. Det som gjorde den än mer speciell var att han besegrade O'Sullivan i finalen och i intervjuen efter utsåg Murphy själv vinsten som en av de finaste i hans karriär. Tyvärr för "Smurfens" del så blev det revanch för O'Sullivan när det gällde som mest i finalen i UK Championship men säkert är att Murphy är en av de mest framgångsrika spelarna såhär långt under säsongen. 
Till den kategorin tillhör även två andra toppspelare i form av Judd Trump och John Higgins. De finns med högt upp i all statistik vilket inte är ett dugg förvånande men samtidigt har ingen av dem presterat på sin absoluta toppnivå.
Higgins har varit en av de jämnaste spelarna då han nått åttondelsfinal eller bättre flest gånger av alla (9). Men endast en av gångerna har han nått final och en stor anledning till det är att han sprungit på O'Sullivan hela fem(!) gånger under säsongen och endast stått som segrare i ett av dem möterna.
Trump i sin tur han blandat fantastiskt spel med desto sämre prestationer och stundtals visat stor frustration vid bordet (jag tänker främst på Northern Ireland Open där han i första omgången smällde kön igenom det röda klustret och gav således upp framet och matchen trots att det fanns poäng kvar för att vinna). Dessutom fortsätter hans svaga facit i Major-turneringar (denna gång utslagen i tredje omgången i UK Championship) och det spelar ingen roll hur många titlar man har i slutet av karriären, ska man vara en av de största måste man vinna majors. Trump har berättat att han har svårt att träna den mängd timmar som han tror behövs för att nå upp till Selby och O'Sullivan pga att han helt enkelt inte tycker det är kul att stå vid träningsbordet så länge. Hans enda major-vinst kom 2011 och då trodde nog de flesta att det skulle ha blivit desto fler vid det här laget.  
 
Slutligen vill jag nämna Xiao Guodong som i mina ögon varit underkattad men besitter fina egenskaper, framförallt i det offensiva spelet. Han kommer in som nia på 50+break/frame hittills denna säsong och faktum är att han har haft imponerande siffror genom sin proffskarriär. Min gissning är dock att han behöver förbättra sitt "all-roundspel" innan vi får se honom vinna titlar.
 
 
5. Spelarna Som Överraskat Mest Positivt
 
Denna kategori är en omnämnande för de spelare som jag anser har överraskat mig mest positivt under säsongen. T.ex. får Ronnie O'Sullivan inte vara med här med den enkla anledningen att trots hans ostoppbara framgångar och hans överlägsna spel under hösten så är det för mig inte ett dugg överraskande. Den som står som vinnare i denna lista är nödvändigtvis inte den spelare som presterat bäst utan snarare den som presterat mest över den nivå av vad jag förväntade mig av spelaren. 
 
5:a Yan Bingtao 
För mig kanske den största talangen i snookervärlden idag. Slog igenom för två år sedan då han som 15-åring vann dubbelturneringen "World Cup" med då 17-årige Zhou Yuelong. Dessa två är de ledande av den stora skala unga kineser som under de senaste par åren ploppat upp på touren. Men det som gör Bingtao till den bästa av de alla är hans självförtroende och naturliga vinnarinstinkt. Ju mer det gäller, desto bättre spelar han. Han är inte i absoluta toppen av statistiken denna säsong men hans styrka för stunden ligger i hans breda repetoar då han behärskar den defensiva delen av spelet ofattbart bra för en spelare i hans ålder. Han var en hårsmån ifrån att vinna sin första titel i Nordirland (vilket hade inneburit att han blivit den yngste rankingvinnaren genom tiderna) men föll i finalen med 9-8 mot Williams. Walesaren tackade efter matchen sin lycklige stjärna att han snart pensionerar sig och slipper spela mot Bingtao om några år. Han har klättrat 30 placeringar på rankingen sedan säsongsstarten (56:a till 26:a). För mig är detta en given framtida världmästare och världsetta. 
 
4a Jack Lisowski
Som väldigt ung deltog Lisowski i "Junior Pot-Black" finalen i England och jag minns att jag såg det i efterhand på Youtube för ca 10 år sedan. Sedan dess har känslan varit att 26-åringen inte nått upp till sin potential utan större framgångar som proffs. Men detta har nu förändrats då Lisowski måste anses som en av säsongens stora överraskingar. Sett till resultat har han endast nått en semifinal i Shanghai som bäst men det är i statistiken vi finner anledningen till att han är med här. Med 19 centuries (10:a), 2,3 i 50+break/framesnitt (4:a! före spelare som Higgins och Murphy) och en klättring på 16 placeringar i rankingen (54:a till 38:a) så har det varit en höst han inte kommer att glömma i första taget. Det offensiva spel han producerat matchar de absolut bästa i världen och han har slagit många toppspelare såsom Mark Allen, Kyren Wilson, Barry Hawkins med flera. Till skillnad från Bingtao skulle det inte skada men en dos av självförtroende för Lisowski men fortsätter han på denna väg och så småningom kanske vinner en turnering vilket skulle leda till en större självtro så besitter han talang nog för att vara en topp 16-spelare. 
 
3a Luca Brecel
Att det finns talang till månen vet nog alla när det kommer till Brecel men att han skulle vinna en stor rankingturnering denna säsong var inte alls lika självklart. Den unga belgaren har alltid besuttit stor offensiv kvalité men för att vinna en turnering krävs hela paketet. Men så från ingenstans så verkade han ha stått och nött defensivträning hela sommaren och kom ut som en ny spelare och redan i augusti bar det frukt då han vann den nykrönte rankingturneringen China Championship. På vägen besegrade han Fu, O'Sullivan (i en comeback som hette duga från 1-4 underläge) och sedan Murphy i finalen. Han har förutom det två gånger avancerat hela vägen till semifinal och har därav bevisat att han är en spelare att räkna med framöver. Han är redan rankad topp 16 och utgör tillsammans med Bingtao de största framtidslöfterna i min mening. 
 
2a Cao Yupeng 
Innan denna säsongen startade var det inte många som hade koll på den 27-årige kinesen. Trots åtta tidigare år på touren så hade framgångarna lyst med sin frånvaro och Yupeng föll av touren efter säsongen 2015/2016. Genom Q-School kvalade han direkt in tillbaka som proffs men även denna gång verkade det gå mot samma öde då han hade en usel säsong 2016/2017. Men plötsligt så kom Yupeng ut som en ny man och började vinna matcher i starten på denna säsong. I Belgien nådde han sin första framgång då han spelade sig hela vägen till semifinal innan höjdpunkten kom i december i Skottland. Efter sex raka segrar stod han i final mot Neil Robertson och som han spelade. Ledning uppgick till 8-4 (först till 9) och han hade stått för 9 serier över 50 och fullständigt gjort smulor av 2010 års världsmästare. Men så började tankarna sannolikt komma och orutinen lös igenom. I frame 16 var han en centimeter ifrån vinst men högg upp avgörande svart och förlorade tillsist med 9-8. Hjärtekross för Cao Yupeng men han vann mycket respekt och många snookerhjärtan bankade hårt för kinesen den kvällen. 
Faktum är att Yupeng endast förlorat en(!) förstarundamatch vilket endast bättras av Ben Woollaston som är den enda spelaren att ha vunnit minst en match i varje turnering denna säsong. Detta gör att Yupeng åkt raket uppåt i rankingen och gått från en hopplös 89:e plats till 56:a och därav med all sannolikhet säkrat nytt proffskontrakt. 
 
1a Mark Williams
Visst förutspådde man att Mark Williams skulle vinna en hel del matcher här och var och möjligen delta i någon final under säsongen men få hade nog anat att han skulle vara såhär bra, allra minst han själv. Med två titlar till sitt namn så är det annars hans jämnhet som sticker ut för mig. Hela åtta gånger har han deltagit i åttondelsfinal och sju av dem gångerna dessutom avancerat ytterliggare. Tillsammans med O'Sullivan är han långt före alla andra i vunna matcher i procent denna säsong (84%), han är 6:a i inspelade rankingpoäng och har därav befäst sin plats bland de prestigefyllda topp 16 på rankingen. Med detta så utser jag honom som i min mening den största positiva överraskningen hitills denna säsong och det återstår att se vad våren för med sig för walesaren. Här närmast väntar "The Masters" där han fått mardrömslottning i form av världsettan Mark Selby. 
 
 
6. Avslutning/Inför Del 2
 
Sammanfattningsvis så är Ronnie O'Sullivan den stora stjärnan hittills denna säsong och Mark Williams den stora överraskningen. Yan Bingtao och Luca Brecel har båda befäst sin status som de två största framtidshoppen men tillsammans med dem så kryllar det av unga talangfulla spelare. 
Detta var då Del 1 av detta "Halvtidsinlägg" och Del 2 är planerad att publiceras inom några dagar. Som jag skrev i inledningen så kommer den andra delen fokusera på det mindre roliga då jag går igenom de spelare som presterat under förväntan och dessutom tar en ordentlig titt på vilka spelare som riskerar att åka ur touren efter säsongen. 
 
Jag avslutar detta inlägg med två videos. En av dem är de 50 bästa stötarna under kalenderåret 2017 utsett av "Snooker Planet" och den andra är den bisarra händelsen från English Open då en kvinnlig åskådare i slutet av framet invaderade bordet då Ronnie O'Sullivan spelade och fick försöka sänka den sista svarta bollen.