protoursnooker.blogg.se

 

2. Förklaring Av Statistik 

 

Stapeldiagrammet (3.2) visar de spelarna som vunnit titlar (blå kolumn) samt hur ofta de har avancerat till åttondelsfinal eller bättre. 

Stapeldiagrammet (3.3) visar hur många centuries (en offensiv serie på 100 poäng eller mer) spelarna har gjort.

En maxserie (3.3) är en offensiv serie med alla 15 röda, 15 svarta och därefter alla färgade i ordning vilket ger 147 poäng. 

50+break/framesnitt (3.4) visar hur ofta en spelare i genomsnitt gör en offensiv serie på 50 poäng eller mer. T.ex. siffran 2,08 innebär att O'Sullivan gör en serier över 50 poäng i genomsnitt varannat frame genom hela säsongen. 

Inspelade Rankingpoäng Hösten 2017 (3.5) visar de 16 spelare som vunnit flest rankingpoäng hittills under säsongen 2017/2018.

Världsrankingen Topp 16 (3.6) visar den officiella världsrankingen som är rullande och innehåller alla vunna rankingpoäng de senaste två säsongerna. 

 

 

 

 

 

 

 

Den första och mest noterbara analysen är Ronnie O'Sullivan's dominans. Han visar att ålder bara är en siffra och att det är möjligt att efter över två decennier på touren fortfarande vara en spelare i absoluta världsklass. Han toppar all statistik med tre titlar (vilket tar han upp som ensam tvåa på 31 rankingtitlar under karriären), ytterliggare två finalplatser, 46 centuries och en 50-serie i varannat frame. Dessutom har han nästan dubbelt så många inspelade rankingpoäng som tvåan Brecel. O'Sullivan har aldrig tidigare i sin karriär varit i fler än fem finaler under en säsong vilket han redan har uppnått och då återstår dessutom hela våren. Rekordet av någon spelare är fem titlar under en säsong och det känns skört nu när "raketen" spelar på detta vis. Att han dessutom vann säsongens första major i York understryker hans överlägsenhet. Kikar man på centuries så kan han rimligen landa omkring 70-90 stycken vid säsongsslutet vilket inte når upp till Robertsons rekord på 103 men trots det är en fantastisk siffra.

 

På två titlar står Mark Williams och Neil Robertson. Båda vann en rankingturnering samt en inbjudningsturnering. Williams segrade i den mindre prestigefyllda 6-Red samt i Nordirland (vilket var hans första rankingtitel på sju år) medans den blonde australiensaren segrade inför 2 500 åskådare i ett mäktigt event i Hong Kong och sedan i Skottland efter kanske den mest dramatiska finalen på hela säsongen mot Yupeng.

Den förstnämnda tillhör likt O'Sullivan det äldre "gardet" på touren och visar även han att det går att prestera på topp långt efter hans storhetstid i början på 2000-talet. Dock tillskillnad mot de två övrigt nämnda så är Williams mer av en skräll att se så här långt upp i statistiken. Efter några mindre bra säsonger på raken så är nu walesarens spel bättre än på länge. Han har arbetat med en ny coach och ett nytt träningsupplägg vilket bevisligen burit frukt. 

Robertson är en fascinerande spelare i den mening att man ofta känner att han inte presterar på sin högstanivå och ändå är i toppen av statistiken. Han är på fjärdeplats genom tiderna i antal centuries och har adderat 40 stycken denna säsong vilket är tvåa bakom O'Sullivan. I intervjuer har han förklarat att anledning till att han inte vunnit mer denna säsong är att han förlorat majoriteten av de jämna defensiva framen och börjar han prestera i den kategorin så lär vi få räkna med flera framgångar för "The Thunder". Dessutom har Robertson under slutet av hösten bekänt att hans fru haft en svår period under de senaste par åren med mental ohälsa och att det kan förklara hans rankingfall som fick han att missa "The Masters" som kommer upp i januari. Men med en fru på bättringsvägen och en titel i Skottland som avslutning på höstsäsongen så talar allt för en fin vår för australiensaren. 

 

Ytterliggare åtta spelare vann en varsin titel under hösten vilket innebär totalt 11 olika vinnare på 15 turneringar. Av dem så var två stycken speciella i den mening att det innebar deras första rankingtitel i karriären.

Först ut var 37-årige walesaren Ryan Day som länge ansetts som en av de bästa spelarna att aldrig lyfta en rankingtitel. Den mindre smickersamma stämpeln blev han av med i sommras då han vann säsongens första turnering i Riga. Day har länge varit en spelare omkring topp 16 snåret i rankingen och gått bra i början av turneringar för att sedan prestera sämre ju längre han avancerat men lyckades gå hela vägen i Lettland och skriva in sig i historien. 

Den andra nyblivna vinnaren är en annan typ av spelare. Från Belgien kommer Luca Brecel, idag 22 år gammal men varit på allas läppar under senaste decenniet. Som 12-åring smällde han i 147-serier hemma vid sitt bord och dem finns att se på hans youtube-kanal. Det fanns ingen tvekan att han skulle bli en framtida stjärna men det riktiga steget i utvecklingen tycker jag skedde över säsongsskiftet under sommaren då han denna säsong kom ut med ett slippat defensivspel som han tidigare har saknat. Detta bäddade för möjligheten av hans stora genombrott då han i augusti vann China Championship, 150 000 pund och avancerade med det upp som en topp 16-spelare på rankingen. Känslan är att han är där för att stanna under en lång framtid. 

 

Ett par spelare till ska nämnas innan vi går vidare. Shaun Murphy har avnjutit en fin höst och trots att han fallit kort i alla sina tre rankingfinaler (China Championship, Paul Hunter Classic samt UK Championship) så är han femte bästa spelaren när man tittar på säsongspoängen. Men hans största framgång var onekligen hans vinst i den prestigefyllda inbjudningsturneringen Champion of Champions i november. Det som gjorde den än mer speciell var att han besegrade O'Sullivan i finalen och i intervjuen efter utsåg Murphy själv vinsten som en av de finaste i hans karriär. Tyvärr för "Smurfens" del så blev det revanch för O'Sullivan när det gällde som mest i finalen i UK Championship men säkert är att Murphy är en av de mest framgångsrika spelarna såhär långt under säsongen. 

Till den kategorin tillhör även två andra toppspelare i form av Judd Trump och John Higgins. De finns med högt upp i all statistik vilket inte är ett dugg förvånande men samtidigt har ingen av dem presterat på sin absoluta toppnivå.

Higgins har varit en av de jämnaste spelarna då han nått åttondelsfinal eller bättre flest gånger av alla (9). Men endast en av gångerna har han nått final och en stor anledning till det är att han sprungit på O'Sullivan hela fem(!) gånger under säsongen och endast stått som segrare i ett av dem möterna.

Trump i sin tur han blandat fantastiskt spel med desto sämre prestationer och stundtals visat stor frustration vid bordet (jag tänker främst på Northern Ireland Open där han i första omgången smällde kön igenom det röda klustret och gav således upp framet och matchen trots att det fanns poäng kvar för att vinna). Dessutom fortsätter hans svaga facit i Major-turneringar (denna gång utslagen i tredje omgången i UK Championship) och det spelar ingen roll hur många titlar man har i slutet av karriären, ska man vara en av de största måste man vinna majors. Trump har berättat att han har svårt att träna den mängd timmar som han tror behövs för att nå upp till Selby och O'Sullivan pga att han helt enkelt inte tycker det är kul att stå vid träningsbordet så länge. Hans enda major-vinst kom 2011 och då trodde nog de flesta att det skulle ha blivit desto fler vid det här laget.  

 

Slutligen vill jag nämna Xiao Guodong som i mina ögon varit underkattad men besitter fina egenskaper, framförallt i det offensiva spelet. Han kommer in som nia på 50+break/frame hittills denna säsong och faktum är att han har haft imponerande siffror genom sin proffskarriär. Min gissning är dock att han behöver förbättra sitt "all-roundspel" innan vi får se honom vinna titlar.

 

 

 

Denna kategori är en omnämnande för de spelare som jag anser har överraskat mig mest positivt under säsongen. T.ex. får Ronnie O'Sullivan inte vara med här med den enkla anledningen att trots hans ostoppbara framgångar och hans överlägsna spel under hösten så är det för mig inte ett dugg överraskande. Den som står som vinnare i denna lista är nödvändigtvis inte den spelare som presterat bäst utan snarare den som presterat mest över den nivå av vad jag förväntade mig av spelaren. 

 

För mig kanske den största talangen i snookervärlden idag. Slog igenom för två år sedan då han som 15-åring vann dubbelturneringen "World Cup" med då 17-årige Zhou Yuelong. Dessa två är de ledande av den stora skala unga kineser som under de senaste par åren ploppat upp på touren. Men det som gör Bingtao till den bästa av de alla är hans självförtroende och naturliga vinnarinstinkt. Ju mer det gäller, desto bättre spelar han. Han är inte i absoluta toppen av statistiken denna säsong men hans styrka för stunden ligger i hans breda repetoar då han behärskar den defensiva delen av spelet ofattbart bra för en spelare i hans ålder. Han var en hårsmån ifrån att vinna sin första titel i Nordirland (vilket hade inneburit att han blivit den yngste rankingvinnaren genom tiderna) men föll i finalen med 9-8 mot Williams. Walesaren tackade efter matchen sin lycklige stjärna att han snart pensionerar sig och slipper spela mot Bingtao om några år. Han har klättrat 30 placeringar på rankingen sedan säsongsstarten (56:a till 26:a). För mig är detta en given framtida världmästare och världsetta. 

 

Som väldigt ung deltog Lisowski i "Junior Pot-Black" finalen i England och jag minns att jag såg det i efterhand på Youtube för ca 10 år sedan. Sedan dess har känslan varit att 26-åringen inte nått upp till sin potential utan större framgångar som proffs. Men detta har nu förändrats då Lisowski måste anses som en av säsongens stora överraskingar. Sett till resultat har han endast nått en semifinal i Shanghai som bäst men det är i statistiken vi finner anledningen till att han är med här. Med 19 centuries (10:a), 2,3 i 50+break/framesnitt (4:a! före spelare som Higgins och Murphy) och en klättring på 16 placeringar i rankingen (54:a till 38:a) så har det varit en höst han inte kommer att glömma i första taget. Det offensiva spel han producerat matchar de absolut bästa i världen och han har slagit många toppspelare såsom Mark Allen, Kyren Wilson, Barry Hawkins med flera. Till skillnad från Bingtao skulle det inte skada men en dos av självförtroende för Lisowski men fortsätter han på denna väg och så småningom kanske vinner en turnering vilket skulle leda till en större självtro så besitter han talang nog för att vara en topp 16-spelare. 

 

Att det finns talang till månen vet nog alla när det kommer till Brecel men att han skulle vinna en stor rankingturnering denna säsong var inte alls lika självklart. Den unga belgaren har alltid besuttit stor offensiv kvalité men för att vinna en turnering krävs hela paketet. Men så från ingenstans så verkade han ha stått och nött defensivträning hela sommaren och kom ut som en ny spelare och redan i augusti bar det frukt då han vann den nykrönte rankingturneringen China Championship. På vägen besegrade han Fu, O'Sullivan (i en comeback som hette duga från 1-4 underläge) och sedan Murphy i finalen. Han har förutom det två gånger avancerat hela vägen till semifinal och har därav bevisat att han är en spelare att räkna med framöver. Han är redan rankad topp 16 och utgör tillsammans med Bingtao de största framtidslöfterna i min mening. 

 

Innan denna säsongen startade var det inte många som hade koll på den 27-årige kinesen. Trots åtta tidigare år på touren så hade framgångarna lyst med sin frånvaro och Yupeng föll av touren efter säsongen 2015/2016. Genom Q-School kvalade han direkt in tillbaka som proffs men även denna gång verkade det gå mot samma öde då han hade en usel säsong 2016/2017. Men plötsligt så kom Yupeng ut som en ny man och började vinna matcher i starten på denna säsong. I Belgien nådde han sin första framgång då han spelade sig hela vägen till semifinal innan höjdpunkten kom i december i Skottland. Efter sex raka segrar stod han i final mot Neil Robertson och som han spelade. Ledning uppgick till 8-4 (först till 9) och han hade stått för 9 serier över 50 och fullständigt gjort smulor av 2010 års världsmästare. Men så började tankarna sannolikt komma och orutinen lös igenom. I frame 16 var han en centimeter ifrån vinst men högg upp avgörande svart och förlorade tillsist med 9-8. Hjärtekross för Cao Yupeng men han vann mycket respekt och många snookerhjärtan bankade hårt för kinesen den kvällen. 

Faktum är att Yupeng endast förlorat en(!) förstarundamatch vilket endast bättras av Ben Woollaston som är den enda spelaren att ha vunnit minst en match i varje turnering denna säsong. Detta gör att Yupeng åkt raket uppåt i rankingen och gått från en hopplös 89:e plats till 56:a och därav med all sannolikhet säkrat nytt proffskontrakt. 

 

Visst förutspådde man att Mark Williams skulle vinna en hel del matcher här och var och möjligen delta i någon final under säsongen men få hade nog anat att han skulle vara såhär bra, allra minst han själv. Med två titlar till sitt namn så är det annars hans jämnhet som sticker ut för mig. Hela åtta gånger har han deltagit i åttondelsfinal och sju av dem gångerna dessutom avancerat ytterliggare. Tillsammans med O'Sullivan är han långt före alla andra i vunna matcher i procent denna säsong (84%), han är 6:a i inspelade rankingpoäng och har därav befäst sin plats bland de prestigefyllda topp 16 på rankingen. Med detta så utser jag honom som i min mening den största positiva överraskningen hitills denna säsong och det återstår att se vad våren för med sig för walesaren. Här närmast väntar "The Masters" där han fått mardrömslottning i form av världsettan Mark Selby. 

 

 

 

Sammanfattningsvis så är Ronnie O'Sullivan den stora stjärnan hittills denna säsong och Mark Williams den stora överraskningen. Yan Bingtao och Luca Brecel har båda befäst sin status som de två största framtidshoppen men tillsammans med dem så kryllar det av unga talangfulla spelare. 

Detta var då Del 1 av detta "Halvtidsinlägg" och Del 2 är planerad att publiceras inom några dagar. Som jag skrev i inledningen så kommer den andra delen fokusera på det mindre roliga då jag går igenom de spelare som presterat under förväntan och dessutom tar en ordentlig titt på vilka spelare som riskerar att åka ur touren efter säsongen. 

 

Jag avslutar detta inlägg med två videos. En av dem är de 50 bästa stötarna under kalenderåret 2017 utsett av "Snooker Planet" och den andra är den bisarra händelsen från English Open då en kvinnlig åskådare i slutet av framet invaderade bordet då Ronnie O'Sullivan spelade och fick försöka sänka den sista svarta bollen.